Filmprogram vÄrterminen 2010

VĂ€lkommen till ett nytt decennium kĂ€ra publik, ni som Ă€r trogna besökare och ni som kommer för första gĂ„ngen och ni som Ă€r tillfĂ€lliga gĂ€ster. Som vanligt serverar vi sex rĂ€tter av skiftande krydda och smak. Det blir sĂ„ nĂ€r flera kockar samverkar. Men nĂ€r jag skriver menyn roar det mig alltid att se om jag finner ett tema. Kanske ligger det just i betraktarens öga, eller pĂ„ hans eller hennes gom, men denna gĂ„ng slĂ„s jag av att sĂ„ mĂ„nga filmer pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förhĂ„ller sig till konformism och den offentliga sanningen. Är detta ett tidens tecken eller bara en slump eller nĂ„got som just mina smaklökar uppfattar? Kanske fĂ„r jag veta mer av dem som stannar kvar vid vĂ„ra eftersamtal runt fikabordet? Det Ă€r serverat!

24 februari    Revolutionary road
Regi: Mendes, USA 2008
Distr: United national pictures, 119 min. drama

”April Ă€r grymmast av mĂ„naderna”, sĂ„ börjar T S Eliots epokgörande orkestrala och civilisationskritiska dikt Det öde landet frĂ„n 1922. Varför grymmast? Den Ă€r ju en vĂ„rmĂ„nad och borde som sĂ„dan betraktas som mild och kanske till och med barmhĂ€rtig. Men den rymmer i sig alla möjligheter om hur det kommande livet ska kunna förverkligas. Allt finns dĂ€r som just potentialitet men inget som verklighet. Sommaren Ă€r ju Ă€nnu bara en dröm som inte fĂ„r bli en mardröm. TonĂ„rstiden Ă€r mĂ€nniskans vĂ„rmĂ„nad, hennes april. Det Ă€r dĂ„ hennes knoppar svĂ€ller av livsmöjligheter och det Ă€r under den hon bryter sig loss ur förĂ€ldrarnas kokonger. Hon har i alla tider dĂ„ protesterat mot vuxenlivets konformism. Jag ska inte bli som alla andra! Jag ska förverkliga mig sjĂ€lv! Kate Winslets karaktĂ€r i Sam Mendes Revolutionary Road heter April och hon Ă€r inte nöjd med sin vĂ€lanpassade roll som förortsfru. OcksĂ„ hennes make Frank finner sitt liv trĂ„kigt och hans roll kreeras av Leonardo DiCaprio, vars Ă€nnu juvenila utseende framstĂ„r som en Ă€kta förklĂ€dnad. Och att vara frank Ă€r att vara uppriktig och frimodig, kanske till och med frĂ€ck. Bor man dĂ„ pĂ„ RevolutionsvĂ€gen mĂ„ste man försöka revoltera mot den amerikanska drömmen förstenad och inrutad i förvĂ€ntad konformism. VĂ„r tid Ă€r sedan en tid tillbaka sjĂ€lvförverkligandets tid, med allt vad det innebĂ€r av förvĂ€ntningar och vĂ„ndor och inte minst egoism.

10 mars    I skuggan av vÀrmen
Regi: GĂ„rdeler, Sverige 2008
Distr: SF, 92 min drama

Eva i filmen I skuggan av vÀrmen befinner sig vid sidan av konformismen, i skuggan av den kunde man sÀga, ja pÄ skuggsidan. Vill man fortsÀtta det symboliska namntÀnkandet, sÄ kan man ocksÄ förestÀlla sig henne som fördriven frÄn de vanliga mÀnniskornas liv, frÄn deras folkhemseden, men fördriven i det fördolda; hon upprÀtthÄller sin mask, sÄ att ingen ska ana det maskstungna heroininnehÄllet. Liksom nÀr det gÀller LÄt den rÀtte komma in bygger manuskriptet pÄ en bok, i detta fall Lotta Thells sjÀlvbiografiska roman med samma namn som filmens. Regissören Beata GÄrdelers lÄngfilmsdebuterar pÄ ett kritikerrosat sÀtt och bedöms förhÄlla sig inkÀnnande men filmiskt till originalet. Och liksom Thomas Alfredssons film handlar det om de utstötta, de som fryser i ett vintrigt Sverige, dÀr klimatet inte bara har med vÀderleken att göra utan ocksÄ med de anpassades attityder. Malin Crépin gestaltar Eva med kuslig intensitet och kameran följer förloppet hudporsnÀra. Det Àr ingen film att mysa till men det Àr en film att bli berörd av och det Àr vÀl inte det sÀmsta. Den goda filmen gestaltar ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament, som 1800-talsnaturalisten Zola kunde ha sagt. För visst fÄr vi med I skuggan av vÀrmen en naturalistisk beskrivning av ett stycke Sverige i början av det tredje millenniet.



17 mars    ”Bonjour Sagan”   
Regi: Kurys, Frankrike 2008
Distr: SF, 121 min drama

Att gestalta en reell mĂ€nniskas liv Ă€r en konst, sĂ„ svĂ„r som nĂ„gon. Ofta blir det stereotypt, idealiserat eller livlöst, sĂ€llan ”rĂ€tt”. Det Ă€r som att göra film pĂ„ en vĂ€lkĂ€nd bok, alla vet hur det ska vara och inga blir nöjda av vad de ser. Hur blev det förresten med Millenniefilmerna eller Arnserien? Men mĂ„nga anser att Diane Kurys bemĂ€strat denna svĂ„ra konst dĂ„ hon regisserat filmen om det litterĂ€ra underbarnet och jetsetkvinnan François Sagan. Som fĂ„ andra kom Sagan att med sitt liv gestalta en instĂ€llning, en attityd, som fick sitt uttryck i debutromanen Bonjour tristesse 1954. Hon blev den unga generationens sprĂ„krör eller gestaltare, hon inte bara skrev om en instĂ€llning, hon levde den i varje gest och handling och i varje stund av sitt liv. OcksĂ„ hĂ€r handlade det om protest mot konformism om man med det rĂ€knar det vĂ€lanpassade och nedtonade. Det gĂ€ller att aldrig ha trĂ„kigt, att i varje ögonblick lyckas med att leva fullt ut. Naturligtvis Ă€r detta inte okomplicerat, sĂ„ mycket av det vi kallar det dagliga livets pusslande Ă€r just vardagligt och grĂ„daskigt. Rutinen Ă€r en rullator kanske, men vem kan alltid i varje ögonblick bana ny vĂ€g och leva som om inga regler fanns? Dessa svĂ„righeter ritar ocksĂ„ sina koordinater i Sagans liv. En del av framgĂ„ngen med filmen finner recensenterna i rollbesĂ€ttningen, Ă€ven Ă€nda ut i birollernas förorter har regissören försökt att följa en realistisk karta. Denna film bjuder alltsĂ„ pĂ„ en utflykt i en samtid som ligger ett halvt sekel tillbaka i tiden, men som i mycket förefaller förvĂ„nansvĂ€rt nĂ€ra. Ordet dĂ©jĂ vu Ă€r ju som bekant franskt.

31 mars    La Zona    Mexico    92 minuter
Regi: PlĂĄ, Mexico 2007
Distr: Nonstof Entertainment, 92 min drama

Ett tema som gÄr igen i mÄnga av filmerna denna vÄr Àr hur man kan gestalta sitt liv. En kollektiv gestaltning kan bli en zon för de inbjudna. Rodrigo Plås debutfilm La Zona handlar om en sÄdan zon dÀr samhÀllets mindre framgÄngsrika alla Àr icke önskvÀrda personer. Det samhÀlle som kritiseras Àr ett sorts apartheidsamhÀlle dÀr hudfÀrgen ersatts av förmÄgan att klara sig eller kanske bara vara född med rÀtt sked i munnen. De fattiga och utstötta göre sig icke besvÀr med besök. Gör de det ÀndÄ, sÄ kan det gÄ illa och i Plås version skildras förloppet som en thriller. I mÄnga filmer som vill visa att vi i vÀstvÀrlden ocksÄ i vÄra egna lÀnder lever i tvÄ vÀrldar framstÀlls ofta den andra vÀrlden, de utstöttas, som farlig och fylld av brottslighet. Moralen bor hos de lyckligt lottade och Àr hemlös pÄ andra sidan muren. I La Zona kastas de etiska förtecknen delvis om, vilket Àr intressant och tankevÀckande. Det Àr nÀr konstverket inte bara ger oss det förvÀntade, som det ocksÄ kan sÀga oss nÄgot som vi inte redan tror oss veta. De toner som vi redan Àr bekanta med somnar vi kanske rofyllt till. Det Àr dissonanserna som vi kan vÀckas av. Och i gryningens blÄa timme kan vi stÀlla oss frÄgan: Vad vill vi med vÄrt samhÀlle och vÄr trygga konformism? Vem Àr vÀn och vem Àr fiende?

14 april    Katyn   
Regi: Wajda, Polen 2007
Distr: Atlantid film, 117 min. drama

Molotov-Ribbentrop-pakten den 23 augusti 1939 förbluffade vÀrlden. Hur kunde de svurna fienderna, det nazistiska Tyskland och det stalinistiska Sovjetunionen, sluta sig samman? Och vilka omedelbara konsekvenser kom denna pakt att fÄ för Polen, som lÄg mittemellan de bÄda glupska jÀttarna? 82 Är fyllda tar den polske mÀsterregissören Andrej Wajda sig an denna frÄgestÀllning. Bit för bit nystas sanningen upp om vad som hÀnde i Katynskogen alldeles i början av andra vÀrldskriget. De som nystar Àr kvinnorna, som vill ta reda pÄ vad som egentligen hÀnde med deras mÀn. Och nystandet tar inte slut i och med freden 1945. Sovjetunionen Àr en av segrarmakterna och Polen en bit av segertÄrtan nÀr jÀrnridÄn vÀl har fallit. Detta Àr ett stycke nÀrliggande historia vid sidan av allfarvÀgen, som handlar om en av de mycket sent avslöjade krigsförbrytelserna. Dessutom, och det Àr inte det minst viktiga med filmen, sÄ berÀttar den om vilka som skriver historien frÄn början. Det Àr alltid segrarna, de andras versioner finner endast med möda sin vÀg genom brÄtet. Kanske Àr det dÀrför extra eftertÀnksamt av Wajda att lÄta denna film bli kvinnors berÀttelse!

28 april    Flickan    Sverige    96 minuter   
Regi: Edfeldt, Sverige 2009
Distr: Scanbox, 96 min. drama

”En barnfilm för vuxna och en vuxenfilm för barn”, skriver Eva af Geijerstam i DN om Fredrik Edfedts filmatisering av Karin Arrhenius manus Flickan och med foto av Hoyte Van Hoyternas. Hon jĂ€mför med tidigare storfilmer som Kjell Gredes Hugo och Josefin och Kay Pollaks Barnens ö, en jĂ€mförelse som hon dessutom tycker att Flickan klarar bra. Vad Ă€r det dĂ„ som imponerar? Ja, som i alla filmer av detta slag vĂ€nder den sig alltsĂ„ till bĂ„de vuxna och barn. Den berĂ€ttar flickans historia sĂ„ att barnen mĂ„ste kĂ€nna igen sig och visar oss vuxna den narrspegel som vi ofta utgör för de förbluffade barn vi har hand om. Jag tĂ€nker ocksĂ„ pĂ„ klassikern Alice i underlandet men utan de surrealistiska inslagen. Tiden Ă€r 80-tal, det Ă„rtionde dĂ„ sjĂ€lvförverkligandet verkligen slog ut i full blom. FörĂ€ldrarna lĂ€mnar flickan i anförvants vanvĂ„rd för att rĂ€dda vĂ€rlden, tydligare kan det vĂ€l inte bli! Men det blir aldrig övertydligt som i en Disneyfilm och satiren riktar sig inte bara mot de vuxna, ocksĂ„ barns egna grymheter, som i mycket Ă€ndĂ„ Ă€r en skugga av de vuxnas, gestaltas. Barn fĂ„r inte alltid de liv de förtjĂ€nar, men de liv de fĂ„r Ă€r alltid en spegling av de liv som de vuxna lever.



                Kjell MacDowall för Klinte filmstudio