Biografen RONDO

Biografen Rondo Vi visar vÄra filmer pÄ Rondo i Klintehamn. Rondo Àr byggd pÄ 60-talet som en del av Klinteskolan. Rondo anvÀnds sÄledes Àven som aula för skolan som rymmer Ärskurserna 0-9. Rondo har Àven en fullskalig scen för teater

Program 2012     19/2      En enkel till Antibes      kl. 19.00       SF (DN) Under de senaste 20 Ă„ren har regissören Richard Hobert gĂ„tt frĂ„n att vara ljuset i svensk film till ett slags allmĂ€nt skĂ€llsord. Jag tyckte att nĂ„gra av hans första filmer var hyggliga (och blev hĂ€cklad), nĂ€r svensk film krisade rejĂ€lt blev Rickard Hobert, som gjort tolv filmer under samma tjugoĂ„rsperiod, manglad av bĂ„de kritiker och filmintresserade. Det gick sĂ„ lĂ„ngt att han sjĂ€lv till och med offentliggjorde en och annan konspirationsteori, ledande filmkritiker hade enligt en av dessa teorier snackat sig samman för att knĂ€cka honom. Nonsens, givetvis. NĂ„gra av hans allra sĂ€msta filmer (fiaskot och megapekoralet ”Tre solar” till exempel) var nog Ă€rligt talat hjĂ€lp till sjĂ€lvhjĂ€lp i det fallet. Det Ă€r nog under alla omstĂ€ndigheter lĂ€ge för oss alla att hitta en annan hackkyckling. ”En enkel till Antibes” Ă€r riktigt bra. Och mer dĂ€rtill: Riktigt rolig, bitvis. Richard Hobert vore inte Richard Hobert om han inte var tvungen att skruva till det lite för drastiskt, och bli lite extra pretentiös, men pĂ„ det stora hela lyckas han med ”En enkel till Antibes” vĂ€ldigt vĂ€l med att berĂ€tta en bĂ„de rörande, sedelĂ€rande (det Ă€r vĂ€l just det) och rolig liten historia. Änklingen George (Sven-Bertil Taube) sitter ensam och isolerad i sin villa, umgĂ„s bara med sin högst opĂ„litliga stĂ€dhjĂ€lp Maria (Rebecca Ferguson). Hans barn Johan och Susanne (Dan Ekborg och Malin Morgan) planerar bakom hans rygg att sĂ€lja villan och placera honom pĂ„ ett fint litet hem för döende. Johan Ă€r jagad av fogden, Susanne av sitt inte helt flĂ€ckfria förflutna. Det utvecklas till en slags roadmovie; George beger sig i vĂ€g till Antibes i Frankrike för att Ă€ntligen Ă„terse sitt livs stora kĂ€rlek, det blir en resa med mĂ„nga förhinder och rĂ€tt mĂ„nga smĂ„roliga förvecklingar. Roligast Ă€r Sven-Bertil Taube. BĂ€st pĂ„ plan Ă€r Sven-Bertil Taube. Hans George har repliken, och för den sakens skull ocksĂ„ replikerna, det Ă€r ett manus helt byggt kring hans person ­ och jag skall Ă€rligt erkĂ€nna att jag nog aldrig trott Sven-Bertil Taube om detta. Han Ă€r fenomenalt bra. Han levererar oneliners pĂ„ löpande band, och det med en övertygelse man fĂ„r leta efter. Det kĂ€nns inte sĂ€llan som om det skulle vara rakt av improviserat, och att replikerna kom spontant inifrĂ„n Sven-Bertil sjĂ€lv. SĂ„ gedigen Ă€r han faktiskt. Jag har aldrig sett honom bĂ€ttre. (Ni minns vĂ€l annars hans paradroll som kapten von Neustadt i ”Örnen har landat”. FruktansvĂ€rt kul, om Ă€n inte helt avsiktligt.) Jens Fischers stillsamma och vackra foto tillför ocksĂ„ fĂ€rg och nyans till historien. Torkel Petersson gör en otroligt rolig liten biroll som grĂ€srökande, filosoferande begravningsentreprenör. Det stĂ„r och stampar ibland, rĂ€tt ordentligt pĂ„ sina stĂ€llen, och Rebecca Ferguson (som ocksĂ„ Ă€r bra) fĂ„r problem med sin karaktĂ€r som Ă„ ena sidan beter sig som en fullblodspsykopat, Ă„ den andra som en kĂ€rleksfull extradotter med stor inlevelseförmĂ„ga. Inte sĂ„ sĂ€llan samtidigt. Och Richard Hobert predikar (givetvis, som vanligt) lite för mycket för att man skall kĂ€nna sig helt bekvĂ€m, men pĂ„ det stora hela: En hobertsk revansch pĂ„ alla oss som dömt honom för evigt. Tji fick vi.   26/2      The Stig Helmer story   kl. 19.00   SF (DN) Sedan Lasse Ă berg fick sitt filmiska genombrott med ”RepmĂ„nad” 1978 har lika mĂ„nga mĂ€nni­skor som bor i Sverige, det vill sĂ€ga svindlande nio miljoner, nĂ„gon gĂ„ng löst en biljett till en ”Lasse Ă berg”-film. Under de gĂ„ngna trettio Ă„ren har Ă bergs alter ego, den tafatte folkhemshjĂ€lten Stig-Helmer i tur ordning Ă„kt pĂ„ charter, provat slalom, seglat, golfat och levt hĂ€lsoliv. Det Ă€r vĂ€l egentligen bara ”SĂ€llskapsresan – eller finns det svenskt kaffe pĂ„ grisfesten” (1980) som hĂ„ller i sömmarna. De övriga Ă€r mest ett slags konceptĂ„tervinning. Men man mĂ„ste erkĂ€nna att hela sviten sedd i backspegeln har ett visst etnografiskt vĂ€rde. Stig-Helmer har ju troget gjort samma resa som sina generationskamrater: fyrtiotalisterna i medelklassen. Det kanske inte kommer som en fullstĂ€ndig överraskning att Lasse Ă berg nu öppet erkĂ€nner att ”Stig-Helmer, c’est moi”. Eller att han pĂ„ Ă„lderns höst fĂ„tt lust att gĂ„ i barndom. Hur mĂ„nga fyrtiotalister sitter inte just nu till exempel och slĂ€ktforskar som besatta? Den gamle vapendragaren Ole (Jon Skolmen) dyker naturligtvis upp, liksom ett varierat persongalleri ur huvudpersonens förflutna. BĂ€st Ă€r scenerna med huvudpersonen som barn och tonĂ„ring (Ă€ven om de bĂ€gge unga skĂ„despelarna dubbas med Lasse Ă bergs vuxna röst). Men runt Ă bergs egen rollfigur Ă€r det som om bristen pĂ„ karisma nĂ€rmast skapar ett vakuum. Och alla trötta skĂ€mt liksom dalar till marken som trötta höstlöv. Den enda som det Ă€r lite energi runt Ă€r dock den frĂ€cka kusinen Hjördis (Tove Edfeldt) som med mycket möda och stort besvĂ€r lyckas piffa upp tonĂ„ringen Stig-Helmer och lura ut honom pĂ„ Nalen. Bortsett frĂ„n scenerna pĂ„ det gamla dansstĂ€llet finns det inte mycket som svĂ€nger i ”The Stig-Helmer story” som bör vara en angelĂ€genhet enbart för de allra trognaste fansen. I filmens nu Ă€r Stig-Helmer pensionĂ€ren som stilmĂ€ssigt hör hemma pĂ„ Nordiska museet. Vi pratar om orgier i tv-hĂ€grar, tokiga toppluvor, nummerskivetelefoner, högt uppdragna terylenbyxor, snörsandaler. Det mest moderna han tillĂ„ter sig Ă€r ett soligt ”Atomkraft? Nej tack”-mĂ€rke. Det blir alltsĂ„ dessvĂ€rre inte sĂ€rskilt stor skillnad nĂ€r tidsmaskinen sĂ€tter i gĂ„ng och Stig-Helmer gĂ„r pĂ„ jakt efter sin barn- och ungdom. I synnerhet söker han sin första stora kĂ€rkek, den banjospelande frĂ€lsningssoldaten Annika. Det enda riktigt trendiga med sjĂ€lvbiografiska ”The Stig-Helmer story” Ă€r att Ă berg i pressmaterialet talar om en gemensam nĂ€mnare mellan honom sjĂ€lv och hans mĂ„ngĂ„riga skuggjag Stig-Helmer: bĂ„da Ă€r ”autistic light”. Filmens 12-Ă„rige Stig-Helmer Ă€r till exempel killen som memorerar SJ:s tĂ„gtidtabeller utantill och hamnar i ”TiotusenkronorsfrĂ„gan” pĂ„ tv. I dag hade han troligtvis hamnat hos Bup.   4/3        The girl with the Dragon Tattoo    kl. 19.00  Walt Disney (DN) Jag sĂ€tter egent­ligen bara ett enda stort frĂ„getecken för mon­taget till förtexterna i ”The girl with the dragon tattoo”. Ett mĂ€rkligt, högblankt oljesvart  collage med böljande figurer i erotiska situationer med typ datorkablar och Trent Reznor/Karen O:s version av Led Zeppelins ”Immigrant song” pĂ„ ljudbandet. TwitterfrĂ„gar nĂ„gra kolleger till rĂ„ds med tolkningen. En hĂ€nvisar till 90-talsheta musikvideomakaren Stephane Sednaoui och hans oljiga ”Give it away”-video. En annan tror att de symboliserar Lisbeth Salanders undermedvetna. Det sistnĂ€mnda Ă€r klart roligast. David Fincher gör annars helt rĂ€tt. Han satsar pĂ„ pigg personkemi, effektiv energi och maffig miljöfrossa. DĂ€rmed lyckas han göra en lyxig och nervig film som vida övertrĂ€ffar den svenska förlagan, trots att den storymĂ€ssigt egentligen inte skiljer sig pĂ„ nĂ„got dramatiskt sĂ€tt frĂ„n ”MĂ€n som hatar kvinnor”. Till skillnad frĂ„n till exempel regissören Matt Reeves, som förvandlade Tomas Alfredsons ”LĂ„t den rĂ€tte komma in” till amerikanska ”Let me in” satsar Fincher pĂ„ att dels sĂ€tta en personlig signatur pĂ„ verket, dels genuint förĂ€ndra det som gĂ„r att Ă€ndra. För att klara det konststycket behöver man bygga gediget, frĂ„n grunden. David Fincher Ă€r kanske mest kĂ€nd för sin visuel­la stilkĂ€nsla och sin passion för högoktanig mörk dramatik, men pĂ„ senare Ă„r har det blivit tydligt att han inte heller slarvar med skĂ„despeleriet. Valet av Daniel Craig och Rooney Mara Ă€r skickligt – i synnerhet som relationen mellan dem Ă€r mycket mer engagerande och passionerad Ă€n den var mellan Michael Nyqvist och Noomi Rapace. Craig har en tung, attraktiv, tydlig nĂ€rvaro fjĂ€rran frĂ„n den mer seriefiguraktiga Bond. Men ocksĂ„ hĂ€r Ă€r det Salander-figuren som Ă€r det riktigt intressanta. Det var helt rĂ€tt att döpa om filmen till ”The girl with the dragon tattoo”. Det finns ocksĂ„ nĂ„got konsekvent i att Mara vidareutvecklar Rapaces hyllade rolltolkning och gör henne yngre, skörare och mer ömtĂ„lig bakom det hĂ„rda skalet. DĂ€rmed inte sagt att inte Rapace gjorde en spĂ€nnande rolltolkning, definitivt det bĂ€sta med den svenska filmen. Maras sĂ€tt att gestalta Salander svarar pĂ„ ett elegant sĂ€tt pĂ„ debatten som uppstod kring Larssons kvinnliga antihjĂ€ltinna. För tvĂ„ Ă„r sedan publicerade danske författaren Carsten Jensen en essĂ€ i DN och skrev: ”Lisbeth Salander, en allmaktsdröm i ett vĂ„ldsoffers skepnad, börjar som en Pippi LĂ„ngstrump för den digitala tidsĂ„ldern och slutar som en Jesusfigur...” Maras Salander framstĂ„r, trots sina högteknologiskt magiska fingrar, definitivt som en mĂ€nniska av kött och blod som prĂ€glas av alla de övergrepp hon utsatts för som barn och vuxen. Hon Ă€r en symbol för vĂ€lfĂ€rdssamhĂ€llets dĂ„liga samvete, ett levande bevis pĂ„ brister i de vĂ„rdande instanser som ska rĂ€dda dem som far illa. LĂ€gg till Rooney Maras lustiga, ”rysk immigrant”-doftande accent och gulliga sĂ€tt att tunt ropa ”hej hej” nĂ€r hon kommer hem till Blomkvist. Det fĂ„r mig att vilja krama om henne. Originalhistorien Ă€r framför allt en klassisk ”det slutna rummets gĂ„ta” och David Fincher fokuserar pĂ„ den. Ni minns kanske: den Ă„ldrade industrimagnaten Henrik Vanger, hĂ€r fint gestaltad av Christopher Plummer, ger den hĂ„rt pressade Mikael Blomkvist ett nytt jobb sedan denne fĂ€llts i ett förtalsmĂ„l för en kritisk artikelserie om en annan, mindre nogrĂ€knad finansman. Henrik Vanger, den ende normale i en slĂ€kt full av bisarra överklassfigurer, sörjer bittert sin Ă€lskade brorsdotter Harriet som gick upp i rök pĂ„ sextiotalet som sextonĂ„ring.Mördad? Men var Ă€r dĂ„ kroppen? Familjegodset dĂ€r flickan befann sig lĂ„g pĂ„ en liten ö utan förbindelse med fastlandet dagen hon försvann. Den effektive Fincher raskar snabbt undan Blomkvists omstĂ€ndliga detektivarbete, Ă€ven om det tar 85 minuter av filmen innan Lisbeth Ă€ntligen kommer Ă„ngande pĂ„ sin motorcykel och sĂ€tter lite fart i Blomkvists lĂ„nade stuga pĂ„ Vangers mark. För att ge ett exempel pĂ„ spĂ€nningshalten: mot slutet, nĂ€r Craig mot bĂ€ttre vetande ger sig in kvinnomördarmonstrets glasade villa med sitt hotfullt kliniska teppanyakihĂ€ll-kök, nyper jag mitt sĂ€llskap i armen och hör mig sjĂ€lv vĂ€sa: ”Det hĂ€r Ă€r ju sjukt spĂ€nnande.” Trots att jag, liksom rĂ€tt mĂ„nga som kommer att se ”’The girl with the dragon tattoo”, vet hur det kommer att sluta. MijömĂ€ssigt gör Fincher ocksĂ„ det bĂ€sta av sina möjligheter. Företag som ”Visit Sweden” mĂ„ste jubla. SĂ€llan har Stockholm sett sĂ„ förföriskt och exotiskt vackert ut med silhuetter brinnande av solnedgĂ„ngar och Söder böljande av kullerstensbackar. Eller varför inte den svenska landsbygden, elegant frusen och med slĂ„ende kontraster mellan höga himlar och utsattheten i det ödsliga landskapet.     11/3      Alvin och gĂ€nget 3     kl. 15.00  Century Fox (DN) Vi fĂ„r kanske stĂ„ ut med att barnen gillar det, men vi behöver faktiskt inte hĂ„lla med dem. Jag skulle till och med kunna tĂ€nka mig att hĂ„lla dem borta. Med visst vĂ„ld. Det hĂ€r Ă€r deprimerande för alla vuxna, men sĂ€rskilt förĂ€ldrar. Det skriks och gapas, det Ă€r stundom obegripligt, hela tiden reaktionĂ€rt och sexistiskt. Backlash? Det hĂ€r Ă€r vĂ€l snarare en Ă„tergĂ„ng till jĂ€rnĂ„ldern. Eller strax dĂ€rinnan.  Pojkarna kavata som Anderssonskans Kalle med kepsen pĂ„ svaj, flickorna i rosa toppar, smĂ„ körsbĂ€r med lite grĂ€dde pĂ„. Sexuellt utmanande i varje danssteg. AjdĂ„, ojdĂ„, hur gick det med naglarna? En nörd i brillor mĂ„ste smittas med dödligt gift för att förvandlas till en charmör. Han vaknar upp och Ă€r en french frog, med accent och allt: Han Ă€r romantisk och rĂ„töntig. Jordekorrarnas ”pappa” framstĂ€lls som ett föredöme. Han letar efter sina barn, Ă€lskar dem förbehĂ„llslöst, mest av allt vill han ta de musikaliska underekorrarna till en slags Grammisgala för att hĂ€mta hem priser, kosing och cred. Det Ă€r som om den kristna amerikanska högern plötsligt förstĂ„tt hur man animerar ideologi. Med den hĂ€r typen av hjĂ€rntvĂ€tt Ă€r allt möjligt. Min rekommendation till alla förĂ€ldrar: VĂ„ga sĂ€ga nej. En kotte och fyra tĂ€ndstickor Ă€r i alla lĂ€gen att föredra.   18/3      Simon och Ekarna    kl. 19.00   Nordisk Film (DN) Sverige under andra vĂ€rldskriget Ă€r som alla vet ingen sĂ€rskilt vacker historia. Elisabeth Ă sbrinks Augustprisade ”Och i Wiener­wald stĂ„r trĂ€den kvar” Ă€r bara ett exempel pĂ„ en aktuell berĂ€ttelse om hur feghet och rasism delvis regerade nationen. Det Ă€r kanske inte sĂ„ konstigt att det funnits en viss beröringsskrĂ€ck för den inte sĂ„ hjĂ€ltemodiga epoken i svensk filmhistoria, i synnerhet nĂ€r det gĂ€ller den breda filmen. Vid sidan av Jolos beredskapstidsserie ”NĂ„gonstans i Sverige”, som samlade nationen framför tv-apparaterna pĂ„ 70-talet, finns det inte sĂ„ mycket att hĂ€mta. Senast det hĂ€nde var med ”1939” med Helena Bergström och Per Morberg i nĂ„gra av huvudrollerna – och det Ă€r 22 Ă„r sedan den kom och dessutom var den i huvudsak ett relationsdrama med kriget som fond. Men det Ă€r verkligt underligt nĂ€r man tĂ€nker pĂ„ det, sĂ„ mycket dramatik som det finns att hĂ€mta frĂ„n den tiden? Med filmatiseringen av Marianne Fredriksssons brett upplagda, göteborska familjesaga ”Simon och ekarna” Ă€r det dock dags igen. Boken var 80-talets stora bĂ€stsĂ€ljare, ett fenomen innan den stora deckar­vĂ„gen dundrade in. Att det tagit 26 Ă„r innan den fĂ€rgstarka och lĂ€sta historien blev film kĂ€nns mĂ€rkligt i dag, nĂ€r en roman med bĂ€stsĂ€ljarpotential knappt hinner landa pĂ„ bokhandelsdiskarna förrĂ€n det blir huggsexa i filmbranschen. Men det var möjligt att tiden mĂ„ste gĂ„. Och det Ă€r kanske inte heller nĂ„gon slump att filmen framför allt slipar fram betydelsen av huvudpersonen Simons judiska ursprung, och vilken dramatik det för med sig. Filmen startar 1939. Simon Ă€r i tolv Ă„rsĂ„ldern, en frĂ€mmande fĂ„gel i arbetarstugan vid havet. Han Ă€lskar att lĂ€sa, hör sin Ă€lsklingsek tala och cyklar sjĂ€lv och gör intagningsprov till lĂ€roverket inne i stan. Pappan blir rent aggressiv medan modern Karin stöttar, trots att inte heller hon förstĂ„r sonens drivkrafter. I skolan möter han en annan udda figur, Isak. De blir vĂ€nner över klassgrĂ€nserna. Isak tillhör en judisk, intellektuell överklassfamilj komplett med burgen, bergmansk stadsvĂ„ning och en neurotisk mor som kedjeröker instĂ€ngd i sin boudoir. Kontrasterna mellan de bĂ€gge hemmen Ă€r slĂ„ende. ÄndĂ„ Ă€r det Simons enkla strandstuga som blir hem för bĂ€gge pojkarna sĂ„ smĂ„ningom nĂ€r Isaks mor flippar totalt av skrĂ€ck för att nazisterna nĂ€rmar sig. ”Simon och ekarna” formar sig till en brett upplagd historia om klass och identitet, om kvĂ€vande förĂ€ldrakĂ€rlek och ungdomars frihets­lĂ€ngtan med Europas mörkaste stund som skrĂ€mmande fond. Filmens manus, skrivet av hollĂ€ndska Marnie Blok, vĂ€ssar vissa inslag i boken och tonar ned andra, pĂ„ det hela taget pĂ„ ett tilltalande och intelligent sĂ€tt. Det Ă€r smart att skippa Fredrikssons faiblesse för myter, som kĂ€nns obotligt Ă„ttiotal. Filmen spetsar till exempel till den judiska familjen Lentovs bakgrund i Tyskland pĂ„ ett dramatiskt sĂ€tt. Det Ă€r ocksĂ„ bra gjort att göra modern Karin, fint gestaltad av Helen Sjöholm som dessvĂ€rre fĂ„tt en onödigt taskig förfulningssminkning Ă  la Raskens Ida, till en betydligt varmare person Ă€n romanens possessiva och ganska kallhamrade mamma. Hela filmen andas omsorg om detaljer: fotot Ă€r slösande rikt, alla skĂ„despelare starka och nĂ€rvarande – i synnerhet Bill SkarsgĂ„rd som ger drömmaren Simon en tydlig, upprorisk ryggrad. Möjligen ett frĂ„getecken för bihistorien om Isaks kusin Isa, en överlevare frĂ„n Auschwitz som kommer till Sverige och agerar ut en sĂ„rig erotik som om hon var Charlotte Rampling i ”Nattportieren”. Men det som Ă€r verkligt gripande och vĂ€sentligt i Lisa Ohlins böljande drama Ă€r hur effektivt det gestaltar hur nazismens syn pĂ„ judar trĂ€ngde in i Sverige: i skolor och pĂ„ arbetsplatser, snart sagt över allt. Och hur Karin och mannen Erik drivs av skrĂ€cken att Simons verkliga identitet ska avslöjas, liksom hur Isaks far Ruben fasar för att vara instĂ€ngd i ett land som kanske snart invaderas, liksom Norge och Danmark. ”Simon och ekarna” mĂ„ vara överdramatisk och publikfriande pĂ„ sina hĂ„ll, men med en sĂ„dan engagerande undertext kan man ursĂ€kta mycket. Kanske ser vi en ny trend. ”Simon och ekarna” följs nĂ€sta Ă„r av Jan Troells ”Dom över död man” som kretsar kring Torgny Segerstedt, Göteborgs­publicisten som var en av de hĂ„rdaste kritikerna av Sveriges tyskvĂ€nlighet under kriget.   25/3      Hamilton,i Nationens intresse   kl. 19.00   Walt Disney (DN) Platsen Ă€r La Calahorra, ett slott som ligger tvĂ„ timmars bilfĂ€rd frĂ„n Malaga i södra Spanien. HĂ€r filmas slutstriden i "Men inte om det gĂ€ller din dotter", den andra av tre filmer dĂ€r Persbrandt spelar Carl Hamilton. Det medeltida slottet ska i filmen förestĂ€lla ett saudiarabiskt dito. Hit har Hamiltons kidnappade guddotter förts av terrorister och det Ă€r hit han och tre andra kommandosoldater kommit för att frita henne. Det Ă€r en actionfylld inspelning. – Jag gör alla mina stunts sjĂ€lv, sĂ€ger Persbrandt i en inspelningspaus. Han har nyss dragit upp sin t-shirt för att visa sin platta mage. – Jag har inget behov av att visa mig pĂ„ styva linan, men det Ă€r bra för filmen om publiken ser att det verkligen Ă€r jag som gör dom scenerna - ungefĂ€r som man ser att det alltid Ă€r Tom Cruise sjĂ€lv som gör stuntsen i "Mission: impossible"-filmerna. Han har kommit i form dels genom att stĂ€ndigt trĂ€na med en vĂ€rldsmĂ€stare i kickboxning, dels genom att genomgĂ„ en sex veckor lĂ„ng trĂ€ning med amerikanska elitförbandet Navy Seals i södra Kalifornien. Hur han hamnade dĂ€r Ă€r vĂ€rt en egen story. – Stefan Jarl har alltid varit lite av en mentor för mig. DĂ€r han bor finns ett vĂ€rdshus, och ena systern till killen som Ă€ger vĂ€rdshuset Ă€r gift med en av cheferna för Navy Seals. SĂ„ det var tack vare att jag kĂ€nner Stefan som jag fick komma dit. – Jag trĂ€nade med flera olika killar dĂ€r. De har alla sina specialiteter, en har nĂ€rkamp med kniv, en har nĂ€rkamp allmĂ€nt, andra har olika skjutvapen som sina specialiteter. Under TT Spektras besök hinner Hamilton dels försvara sig mot framstormande terrorister och under livlig skottlossning skjuta ner flera av dem, dels avvĂ€pna och skjuta en av de brittiska legosoldater som utfört kidnappningen. Persbrandt Ă€r klĂ€dd i kakiklĂ€der och har pĂ„ huvudet en lampa för mörkerseende. Actionscenerna Ă€r vĂ„ldsamma och korta. – Det Ă€r helt medvetet. Vi vill inte ha nĂ„gra utdragna slagsmĂ„l. Det ska vara kort, vĂ„ldsamt och snabbt. Men han vill ocksĂ„ betona att det gĂ€ller att skildra Hamilton som mĂ€nniska. – Det svĂ„ra Ă€r att spela pĂ„ ett adekvat sĂ€tt den skrĂ€ck man kĂ€nner i sĂ„dana hĂ€r situationer. Vi kan alla relatera till hur det kĂ€nns att befinna sig i ett Ă€ktenskapsbrĂ„k, men hĂ€r har man ju valet om man ska visa kĂ€nslor inte, sĂ€ger han. – För mig Ă€r det hĂ€r nĂ„got som ligger nĂ€rmare Bourne Ă€n Bond, Ă€ven om han ska vara skicklig som Bond. Att det finns fyra andra skĂ„despelare som tidigare spelat Hamilton Ă€r ingenting han tĂ€nker pĂ„. – Det hĂ€r Ă€r ett filmuppdrag, jag tĂ€nker inte pĂ„ dom andra.